Fanglar

Jag kan verkligen inte tro det, jag förstår inte hur det kunde bli så och nu gör det ont igen men samtidigt e jag så lättad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har fått bevisat för mig att jag inte är känslokall, jag kan känner efter patrik, mina känslor är inte döda och jag lever igen. Tuvärr är det en sån där berättelse där det inte finns något lycklig slut. Det är bara ge en kyss och sedan stå och vinka åt et flygplan och veta att där åker den som känslan gällde, det finns ingen chans att fortsätta vidare och det finns inget annat o göra än att låta världen snurra på. Jag trodde jag skyddade mig från alla chanser, alla var så lätt och okomplicerat och det var väl när jag insåg att det skulle försvinna som hjärtat förådde mig helt.

Jag kände det när vi sa hejdå, kännde styrkan i armarna och hur jag tryckdes så nära som jag bara kunde komma. Närheten, blicken och handen i min var allt som behövdes. Vi viste då bägge två och vi viste oxå att det inte finns någon chans.

Jag trodde verkligen inte att jag kunde känna igen. Därför är jag lycklig över att jag gör det men så olycklig att det var tvungen att sluta så. Det är bara i början och det finns "något" men inget mera än. Det tråkiga är att med mera tid så kunde det ha blvigt något väldigt bra men det är ett avslutat kapitel innan det ens har börjar. Det är bara att vara tacksam för tiden och gå vidare. Nu vet jag ändå att jag fortfarade finns bland dom levande. Det finns fortfarade chans för mig att älska igen.

jag kommer sakna dej J. Kommer verkligen att göra det. Jag är så glad att jag träffade dej. Tack för dom här veckorna.