Fanglar

Det känns fortfarade lite som i en dimma. Vi vet fortfarade inte om han kommer att överleva och just nu orkar jag inte ens tänka på honom, liggandes där helt livlös och att vi inte ens vet om han ens kommer att vakna igen nu. Det känns tungt i kroppen och jag känner mig fortfarade så skyldigt och kan inte glädas åt det andra som händer i mitt liv just nu fast det är helt underbara saker.

Jag kan iaf säga att jag är så glad att vi e vi olof. Många ger mig fortfarade konstiga blickar när det kommer på tal men vadå. Vi har känt varandra länge, vi trivs i varandras sällskap, många gemensamma vänner och intressen. Vad kan jag säga, jag vet bara var jag trivs och jag drar mig ditt.

Tycker om dej knasboll.