Fanglar

Mår alltmänt knas just nu, tror det är den vanliga återkommande höstdepressionen påväg som alltid kommer när det blir gråare ute och alla vackra färger försvinner tillsammans med solen och värmen. Jag älskar att vara i naturen så mycket att det är svårt att bara se liet och färgarna rinna iväg som vatten i en lång å. Samtidigt vet man att allt kommer tillbaka, även om det känns tungt just nu. Det har vara varit ett jobbigt år och det är inte slut än.

Tror året varit tungt för många, jag känner av alla andras reaktioner och retligthet runt mig, ingen har orken eller chans att ta tag i saker och inte heller lyssna på varandra för just nu har alla nog med sina egna problem och händelser i sina liv. Det är inga undantag, alla känner sig annorlunda när sommaren glider bort, vi känner oss mera ensamma när regnet smattrar mot fönstret och mer isolerade när vinden sliter i träden utanför.

Jag har börjar titta mera uppåt himlen på senaste, tittat på stjärnorna och på molnen som blåser förbi som om de har bråttom att komma frammåt, någon annastans och se vad som händer där, eller kanse de bara följer med och ser vad vinden tar dem. Tänk vad skönt det skulle vara.....vara del i en vind och få följa med luftströmmen mot nya mål.

Ja, drömma kan man alltid göra men tillslut måste man tillbaka till verkligheten och stå med både fötterna på jorden....men inte än. Jag stannar här uppe en liten stund till, håll utkik, jag kanse blåser förbi ditt fönser och viskar hälsande....ta hand om dej sommaren, vi ses igen.